För stor?

För någon dag sedan kunde vi höra den svenska modellen Agnes Hedengård berätta om att hon har svårt att få jobb, eftersom att hon är "för tjock", åtminstone för modellbranschen.
Om en kollar på hennes kropp i videon, kan vi nog alla se att hon är långt ifrån "tjock". 
Hon berättar dessutom att enligt BMI räknas hon till undervikt (även om jag inte litar på BMI sådär).
Du kan läsa mer här
 
Är inte detta ännu ett bevis på hur sjuka och äckliga samhällets ideal är idag? 
Varför ska vi ha så pass smala modeller? Modeller ska väl ändå visa upp kläder som vanliga människor ska vilja använda? För helt ärligt, så här ser inte många kroppar ut. Jag ser i alla fall inte ut så och de flesta av mina nära vänner ser inte heller ut så..
Enligt en undersökning av RAM (där 2128 kvinnor deltagit) så hade vi väldigt olika klädesstorlekar:
3% - mindre än storlek 34
24% - storlek 34 - 36
29% - 36 - 38
21% - 38 - 40
11% - 40 - 42
7% - 42 - 44
5% - 44 och uppåt.
 
Det är ju absolut inget fel med att se ut så och vara naturligt smal, men det är sjukt när modeller MÅSTE se ut så.
Vi är ju alla olika och drömmen hade väl varit att modeller representerade alla olika typer av kroppar. Mindre, större, långa, korta, kurviga, raka osv.
 
Och det är väl självklart att det påverkar våran syn på våra egna kroppar. Kanske särskilt för yngre tjejer som inte riktigt hunnit bygga upp ett bra självförtroende och som kanske inte ännu hunnit hitta sig själva ännu. 
Om samhället hela tiden visar oss att såhär smala ska modeller vara, såhär smal måste du vara för att vara snygg i våra kläder. 
Enligt en undersökning av Ung Röst så svarade var 5:e tjejer att de haft någon ätstörning det senaste året (detta var en undersökning på endast ungdomar). I Sverige lider över 100 000 människor av någon form av ätstörningar (anorexi, bulimi, UNS, ortoroxi). Dessutom drabbas allt yngre personer av ätstörningar. 
 
Och hur många är inte missnöjda med sina kroppar? Enligt undersökningen av RAM (läs ovan) så var 62% av de som var missnöjda med sina kroppar just missnöjda för att de var "för tjocka". 
35% av alla kvinnorna var missnöjda med sin vikt för det mesta, 33% var missnöjda med vikten just nu, men tänkte att de skulle nöjda bara de förändrade vikten lite..
53% tror att de kommer bli lyckligare om de gick ner ett par kg. 21% tränar för att gå ner i vikt och 15% tränar för att bli snygga.
30% kämpar ständigt för att gå ner i vikt och 51% försöker ibland gå ner i vikt.
34% har ångest äver bikinisäsongen. 22% tycker inte kläder passar deras typ av kropp, medan 16% inte tycker de hittar kläder men tror det beror mer på dem själva än kläderna i sig.
47% svarade att de aldrig varit nöjda med sin kroppar för att de alltid haft något komplex.
86% har bantat någon gång och 10% bantar ständigt. Dessutom har var 5:e 7-åring någon gång bantat och 50% av alla 12-åringar har någon gång bantat!
 
Vi behöver inte saker som bidrar till vikthets och smalhets i dagens samhälle. Vi behöver modeller som visar upp hur snygga alla olika typer av kroppar faktiskt är.
 
Det finns ju några få länder som har satt en gräns, t.ex. Frankrike bestämde i våras att modeller med lägre BMI än 18 inte får jobba. 

BMI

För ett par dagar sedan läste jag om en 5-åring som fick höra att hon var överviktig, hennes BMI var högre än normalt.
Det fanns en bild på barnet i artikeln och hon ser allt annat än övervktig ut. Hon ser ut så som många barn gör. Mamman till flickan menade också att flickan levde ett hälsosamt liv och att de har en sund kosthållning hemma.
Hon reagerade att de använt ordet "tjock" rakt ut. 
Ni kan läsa hela artikeln här: http://www.expressen.se/kvallsposten/enya-5-fick-hora-att-hon-ar-tjock-av-lakare/ 
 
Jag tycker personligen att det är helt sjukt och så oerhört dumt. Jag tycker inte BMI är särskilt toppen ens för vuxna och absolut inget bra för barn. 
Och det är inte som att det här är första gången barn blir dömda på BMI och blir kallade tjocka. Jag fick alltid höra tjat om att jag låg under "viktkurvan" när jag var liten (fast jag åt bra och mådde bra). Samtidigt som min lillebror fick höra att han låg över "viktkurvan" och att han inte borde gå upp mer. 
Vi var barn då, idag är både jag och min bror hälsosamma. 
 
Är det inte oerhört tråkigt att vi måste stirra oss blinda på en siffra. En siffra som inte tar hänsyn till oss som individer, alla människor ska fungera likadant. Vissa människor har ett högre BMI och andra har ett lägre BMI, trots att de äter bra, har en bra vikt för deras kropp och mår bra fysiskt och psykiskt. 
 
Vad är BMI egetnligen tänker ni? 
BMI ska beräkna om du är överviktig/underviktig/normalviktig. Det kollar på vikt och din längd.
Men eftersom BMI är en formel att räkna ut, så kan den inte kolla på helheten. Du kan t.ex. ha ett för högt BMI om du har mycket muskler men lågt kroppsfett. 
BMI var inte uppfunnet av en läkare utan av en matematiker, för statliga ändamål. 
 
Jag kan känna att vården bryr sig för mycket om BMI. När jag blev behandlad för anorexi, så var det något vården tyckte var jätte viktigt. Och såklart förstår jag att jag behövde gå upp i vikt och därmed få ett högre BMI, när jag var sjuk. Men att det fanns ett exakt BMI som alla skulle gå upp till, det funkar inte riktigt så. 
Kanske borde de ta mer hänsyn till hur personen äter, mår och om personen gått upp vikt? 
 
Dessutom tycker jag det är ännu dummare när det kommer till just barn. Barn växer på så olika sätt och olika tid. Och att kalla ett barn tjockt eller att hen har för högt BMI framför barnet, kanske bara ger mer skada ön vad det ger positiva konsekvenser? 
Såklart bör de kolla på om barnet går ner i vikt eller går upp konstigt mycket. Men det går inte att bedömma efter en dum siffra som vi människor valt att kalla BMI.
 
Jag säger inte att det är bra att vara underviktig eller överviktig, men jag tror att det är svårt att bedömma helt på en dum siffra. Som inte tar hänsyn till personen i sig.

1 år av frihet

Idag är det exakt 1 åt sedan jag blev friskförklarad från anorexin. Det har hänt himla mycket på 1 år (ännu mer på 2 år eller 1 och ett halvt år).
Jag väger ett par kg mer, jag väger mer än vad jag trodde att jag någonsin skulle tillåta mig själv att väga. 
Om du hare sagt till mig för 2 år sedan att jag skulle vara frisk och väga som jag gör idag, må skit bra fysiskt och vara lyckligare. Så hade jag inte trott på det. 
 
Från att hela livet handlade om vikt, kalorier, förbränna så mycket som möjligt och från att ramla ihop av trötthet, tappa en handfull hår varje gång jag rörde håret, alltid frysa, konstant vara yr och att hoppa upp och ner på en våg 20 gånger on dagen. 
Panikångest nästan dagligen, annars vanlig ångest, gråta i timmar varje dag och att känna att jag inte orkar leva mer.
Vara rädd för gå upp ett hg och inte våga äta knappt någon typ av mat.  
Från att vara en väldigt olycklig Jasmine.
 
Till idag är det en himla stor skillnad. Jag väger ett par kg mer, jag äter jätte mycket mer mat, låter mig själv vila, tränar för att jag tycker det är kul och mitt liv handlar om "mig" idag inte om vikt eller kalorier. 
Jag är mycket lyckligare nu. Jag är dessutom mer mig själv än nu, jag fick liksom hitta mig själv på nytt efter att identifierat mig med min sjukdom. Så nu är jag bara Jasmine igen. 
 
Det är såklart en kamp att blir frisk, det tar tid och det är det jobbigaste jag gjort. Men himla värt det nu i efterhand.
Detta är något jag tänker fira och stolt över, för jag är faktiskt himla bra och stark (om jga får säga det själv)!