Men det finns saker som en måste göra, även om det är farligt. För annars är en ingen människa utan bara en liten lort.

Jag är rädd. Oerhört rädd, och jag tror det ligger i min personlighet. Alltså att jag blir rädd, orolig och nervös. Jag tänker för mycket och blir uppskrämd.
Jag var super rädd för att blir frisk från anorexin, jag var rädd för att gå upp i vikt och blir fet.
Jag var rädd för att misslyckas med skolan. Jag var rädd för att låta människor komma nära inpå mig, det är jag fortfarande lite rädd för. Jag var rädd för förhållanden.
Jag var rädd första dagen på mitt sommarjobb. Jag var rädd för att säga nej.
Och nu är jag rädd för att börja plugga och rädd för att flytta 110 mil från mitt hem här! Jag skiter typ knäck av rädsla.
 
Men det är egentlgen inget fel med att vara rädd. Min psykolog sa en gång till mig "Det är bra att känna rädsla, det betyder bara att en lever". Och det är ju mänskligt att vara rädd, eller hur?
 
Det som är fel är om en låter rädslan styra över ens liv och valen en gör.

För jag tror att, om en går emot sin rädsla så utvecklas och växer en som människa.
För allt eftersom jag vågar gå emot mina rädslor så lär jag en massor och jag blir mindre och mindre rädd. Att gå emot sin rädsla ger så oerhört mycket till dig som person.
Och jag försöker tänka att jag hellre ångrar att jag gjorde något som sedan blev skit, än att ångra något som jag aldrig vågade göra.
 
Och har ni tänkt på att, det är faktiskt inte den person som aldrig känner sig rädd som är modigsat. Det är ju faktiskt den som vågar göra saker trots att den är rädd som är den modigaste människan.
 
 
 

Hellre "fetare" och glad då.

Ibland får jag kommentarer här, som handlar om "du var snyggare när du var smal" eller "du var mycket sötare förrut". Ibland får jag frågor om jag kan ge tips på hur man går ner i vikt, eller hur man kan äta som jag gjorde när jag var sjukast. 
 
Just idag fick jag kommentaren om att jag var snyggare när jag var smal. Och jag vet att du ville ha reaktionen:
*snyft snyft*, nu måste jag gå ner i vikt så jag kan få vara snygg igen. Mitt liv är förstört..
 
Men nu är det såhär att för det första så håller jag inte med om att jag var snyggare, jag tycker snarare tvärtom, när jag var smalare såg jag bara sjuk ut, dessutom såg jag trött och olycklig ut. 
 
För det andra, om det nu är så att jag var "snyggare förrut när jag var smal" - ja men vet du vad? Då är jag hellre fulare och fet.
För jag mår så mycket bättre nu. Jag orkar saker, jag har energi, jag kan leva, jag kan äta och jag har inte konstant ångest. Det är fan fett att ha mer fett!
 
Men jag förstår ju att man vill komma i det "åh så himla glamurösa livet som smal och underviktig": Eller nej, för det finns ingenting att hämta i det livet. Det finns inget glamuröst alls med det där.
 
Att dra händerna genom håret och få stora hårtussar med. Att konstant ha blåa tår och blåa fingrar. Att frysa hela tiden.
Att hoppa upp och ner på en våg sisodär 20 gånger om dagen, bara för att se att det inte är ett gram mer än vad det var igår vid den här tiden.
Att den där siffran bestämmer om jag är glad eller ledsen. Om det är en bra dag eller dålig. Om jag är bra eller dålig. Den där siffran som får definiera vem jag är.
Att vara yr i princip hela tiden. Att inte ha energi att ta sig upp ur sängen. Och ännu mindre att göra saker, orka gå i skolan, träffa vänner eller något annat kul. Att koncentrationsförmågan helt har dött.
Den där tvångsaktiga träningen som man ska hålla på med tills benen inte orkar hålla dig uppe längre.
Dem sömnlösa nätterna. Den konstanta magvärken och kurrandet från magen som man hela tiden intalar sig är beviset på att man varit duktig.
Eller att man isolerar sig från alla människor. Rädslan av att behöva äta med andra. Eller rädslan när någon rör en, att man känner ångest för att personen ska känna hur fet man faktiskt är.
Att spegla sig timme efter timme, dra i fettet och gråta en skvätt.
De återkommande panikångestatackerna, när man ligger på golvet, gråter, skriker, knappt kan andas, slår på sig själv och inte vet vart man ska ta vägen.
 
Jag har slösat bort tillräckligt med tid på att leva såhär. Det är inte värt det någonstans, det kommer inte ge dig något positivt och absolut ingen glädje. 
Man lever inte ens sitt eget liv för man lever en sjukdomsliv.
Här har ni då bilder på "snyggare och smalare jag". Bilder jag inte är stolt över, men det var så jag såg ut, helt enkelt.
 
Det var allt jag hade att säga idag, ha en fin dag. Tack och hej!
 
 
 

Det är okej att inte alltid må bra.

Ibland kan jag ramla in i en sämre period, när det känns lite tungt och tufft.
Även om jag räknas som frisk, så kan då och då ätstörda tankar ploppa upp.
Även om jag för det mesta är bekväm i mig själv så kan jag ibland fyllas med negativa tankar kring just mig själv.
Ångesten kan komma smygande.
 
Skillnaden? Jag ser inte att sluta äta som ett alternativ, det finns inte ens med på kartan längre.
Och visst kan jag ibland få för mig "Fy fan vad tjock jag är" eller "Usch, så jävla ful och äcklig".
Men då blir alltid min andra tanke något liknande:
"Hellre tjock, pigg och lycklig - än smal och olycklig".
"Men då får jag väl vara tjock då, vem fan bryr sig?!"
"Fast jag ser precis likadan ut som igår, och då var jag varken, äcklig eller tjock?"
osv...
 
Nu vet jag dessutom att det är okej, det är okej att må dåligt. Det är faktiskt okej att jag inte alltid är glad. Jag behöver inte alltid vara den som är på bäst humör. Inte alltid.
 
Så jag är inte på topp just nu, men så håller det inte i sig för alltid. Jag blir alltid gladare igen efter bara ett tag.
Det som är nu, kommer inte vara exakt likadant för evigt. Allt förändras - humöret, jag, livet..
 
Nu ska jag få en så bra lördag som möjligt, det hoppas jag att ni också får!